S partiledare Stefan Löfven. Bild: Dagens ArenaOm inte socialdemokratin lär sig skilja på höger och vänster kommer dess kris bestå. Svend Dahl recenserar antologin The Crisis of Social Democracy in Europe i nya magasinet Arena.
”Jag tror ingen kan definiera vad som är höger och vänster”, konstaterade Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven när han i november förra året intervjuades i SVT:sAgenda.
Samtidigt har det som för inte så länge sedan skulle ha betraktats som opinionsmässiga katastrofer etablerats som ett normalläge för Socialdemokraterna.
Ett valresultat i nivå med de knappa 35 procent som partiet i dagsläget får i opinionsundersökningarna kan mycket väl komma att betraktas som ett segerval om det blir en rödgrön regering efter valet i september. Ingen kommer längre att tala om valresultat på dessa nivåer som de sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes.
Det är två ögonblicksbilder av det som skulle kunna beskrivas som socialdemokratins kris. I så gott som alla europeiska länder samlar de socialdemokratiska partierna allt färre väljare och det är för tillfället glest mellan S-regeringarna.
Att detta sker samtidigt som världen genomlider en djup ekonomisk kris och många av de senaste decenniernas dominerande marknadsliberala idéer inte visat sig leverera de resultat som utlovades, är utgångspunkten i forskarantologinThe Crisis of Social Democracy in Europe. För krisen borde, kan man tycka, skapa idealiska förutsättningar för en socialdemokratisk politisk och ideologisk offensiv.
Statsvetaren Martin Rhodes konstaterar i sitt bidrag att socialdemokratins kris, oavsett vilket land man talar om, kan förstås i termer av en oförmåga att hantera dels ett antal förändringar i den politisk-strategiska kontexten, dels de socioekonomiska utmaningar som hänger samman med förändringarna i den ekonomiska strukturen.
Framväxten av nya konfliktlinjer och med dessa nya politiska partier är givetvis en faktor att väga in om man ska förstå socialdemokratins försvagade ställning. Både främlingsfientliga partier, gröna partier och postkommunistiska vänsterpartier konkurrerar i dag om väljargrupper som tidigare tytt sig till socialdemokratin.
En av antologins styrkor ligger dock i den diskussion om effekterna av socio-ekonomiska förändringar som flera forskare för. Socialdemokratins historiska framgångar har byggt på förmågan att skapa klasskoalitioner mellan arbetar- och medelklass. I takt med att den traditionella arbetarklassen minskat och arbetsmarknaderna kommit att präglas av en tilltagande konflikt mellan insiders och outsiders har det blivit allt svårare att hålla samman denna väljarbas.
Samtidigt innebär det inte att möjligheterna att bygga nya klasskoalitioner försvunnit. Den osäkerhet som dagligen drabbar prekariatet är trots allt en latent osäkerhet även för de som befinner sig på arbetsmarknadens insida, men som hittills för sin självbild, både politiskt och livsstilsmässigt, valt att blicka mot den globala kapitalismens elitgrupper.
Denna medelklassens osäkerhet må yttra sig i trygghetssträvanden i form av individuella projekt, som går att kontrollera i en okontrollerbar värld, men inget säger att den inte också skulle kunna ta sig uttryck i form av samhällsförändrande ambitioner.
Men det förutsätter, vilket bland andra sociologen Colin Crouch tar upp, att man förmår frigöra sig för den inom tredje vägen framträdande idén att motsättningar som arbetslöshet och sjukdom var överspelade och att vi fått ett samhälle där klass förlorat sin betydelse och där konflikten mellan arbete och kapital upplösts genom humankapitalets ökade betydelse.
Det kanske låter märkligt så här på krisens femte år, men så lät det i slutet av 1990-talet, och uppenbart tog socialdemokratin lite för mycket intryck för sitt eget bästa. Kanske var det inte så konstigt. Tredje vägen tycktes erbjuda en utväg ur det dilemma som både de socioekonomiska förändringarna och den nya politisk-strategiska kontexten innebar.
Här finns sannolikt också svaret på bokens inledande fråga, om varför man inte lyckats bättre när den ekonomiska krisen fått många att ställa sig frågande inför marknadsliberalismens idéer. När socialdemokratin slutade se det som sin roll att hitta en balans mellan arbete och kapital och i stället kom att betrakta sig som en administratör av kapitalismen bland andra, gav man mer eller mindre upp sina anspråk att försöka skapa ett annat kapitalistiskt system än det existerande.
Det är intressant att reflektera över likheterna mellan denna situation och den tid då den moderna socialdemokratin föddes. Precis som de senaste 20 åren präglades det tidiga 1900-talet av en snabb ekonomisk utveckling. Samtidigt som många människor genom industrialismen fick chansen att ta de första stegen ut ur fattigdom följde nya ekonomiska och sociala problem i spåren av industrialiseringen.
De dominerande politiska rörelserna saknade svar på dessa utmaningar. Den klassiska liberalismen predikade att samhället mådde bäst om politiken lämnade ekonomin i fred. Den bokstavstrogna marxismen var lika passiv och avisade tankarna på politiskt handlande, bortom själva organiseringen av arbetarklassen. Socialismen skulle ju ändå infinna sig förr eller senare om bara ekonomin fick ha sin gång.
Socialdemokratins svar blev att kapitalismen skulle underordnas det politiska, demokratiska, beslutsfattandet.
Kapitalismen skulle med andra ord inte avskaffas. Den skulle göras bättre.
På samma sätt står vi i dag inför en kapitalism som på kort tid förvandlat samhället. Miljarder människor har tack vare den globala kapitalismen kunnat resa sig ur fattigdom. Men den globala kapitalismen har också inneburit ökande ojämlikhet och en världsekonomi präglad av en allt större finanssektor, som kapat banden till den reala ekonomi som den var tänkt att stödja.
Man behöver knappast vara socialdemokrat för att önska sig politiker och politiska partier som resonerade kring hur politiska beslut kan hjälpa oss att komma till rätta med den globala kapitalismens baksidor. Men i stället präglas socialdemokratin, precis som politiken i stort, av uppfattningen att handlingsutrymmet är kraftigt begränsat. Och utan en övertygelse om att politiska idéer och beslut kan göra skillnad kommer uppfattningarna om det politiskt möjliga aldrig att förändras.
Till viss del är det naturligtvis sant att nationella regeringar, både på grund av fler politiska beslut på EU-nivå och globala finansmarknader, fått mindre handlingsfrihet. Samtidigt finns det en risk att begränsningarna överdrivs.
Ett bra exempel på detta som tas upp i statsvetarna Bo Rothsteins och Sven Steinmos antologibidrag är tanken att den globala kapitalismen skulle ha gjort välfärdsstaten, och det skatteuttag den förutsätter omöjlig. Tvärtom tyder det mesta på att välfärdsstater av nordisk modell och global kapitalism är en mycket bra kombination om man vill skapa konkurrenskraftiga ekonomier. Och inget förhindrar heller politiker, socialdemokratiska eller andra, från att skapa generella välfärdssystem som på ett bättre sätt än i dag även inkluderar prekariatet.
Andra områden, som exempelvis reglering av internationella finansmarknader, är som inte minst illustrerats de senaste åren betydligt svårare, men likväl nödvändiga att konfrontera. Det handlar inte bara om att de förutsätter europeiska eller internationella regleringar. Det är också tydligt hur de starka banden mellan politiken och finanssektorn i både USA och Europa är ett stort hinder för de reformtankar som finns i partier både till höger och vänster.
Så länge ingen politisk rörelse förmår att på ett övertygande sätt förklara för breda väljargrupper hur dagens kapitalism skulle kunna göras bättre kommer de flesta väljare sannolikt att föredra det existerande samhället. Om inte socialdemokratin förmår göra det är min känsla att det kommer att fortsätta skrivas böcker om dess kris.
Och varken Stefan Löfven eller någon annan kommer att kunna skilja mellan höger och vänster.
Svend Dahl